Japp, heeela familjen ligger i influensa. Jag blev sjuk i söndags, Sebbe och Jesper i tisdags och Dennis i går. Jippi...
Så varenda liggyta i hela huset är belamrat med febriga, hostande och snörvlande människor.

Detta är en av få gånger i livet som jag önskar att jag inte hade häst.
Att ta sig ut till stallet som ligger 10 meter från huset är en pers. Sen ska man mocka också!!!! Skjut mig, det hade varit mildare.

Snön är iallafall borta vilket innebär att träningarna äntligen kan sätta fart igen. Weeei! Ska bara bli frisk först å låt det gå undan!

Så nu har jag gnällt lite så nu tänker jag återgå till att stirra i taket tills jag blir frisk.

Ha de!

Tyvärr tycks min blogg ha blivit en blogg för dödsannonser....

Imorse var Troy, vår hund lite hängig. Han la sig ute i snön vilket han aldrig skulle göra annars.
Vi tänkte att han kanske hade ätit något olämpligt och var lite dålig av den anledningen. (Inget ovanligt att det slinker ner en och annan hästskit med lite torv på.)
Så vi lämnade honom och åkte till jobbet.

När Jesper kom hem ringde han mig på jobbet. Han skulle åka till vetrinären för Troy var fortfarande hängig.

En timme senare ringer han igen. Troy är avlivad. Han hade en tumör i mjälten och det ger inga symtom för än den spricker....

Vad faaaan har vi gjort för att förtjäna detta?????
Jag är så arg och ledsen att jag har stor lust att bara gå ut och skrika världens primalskrik ute i skogen. Men det kan jag inte göra för då ringer vår knäppa granne med vaneföreställningar till polisen och säger att någon blir mördad i skogen eller drar någon annan konstig historia.
Så jag skriker inombords....
Ångesten som jag känner när jag åter igen måste lämna dödsbud till barnen.

Sååå detta året börjar med att fortsätta på förra årets skit.
Nä, nu har jag lust och lägga av. Sälja dom hästarna som är kvar och bara skita i allt. Det är fan orimligt!!!! Fem, FEM djur på mindre än ett år....sinnesjukt!!!!

Så....
vila i frid min fina Troy! Nu är du tillsammans med Baloo igen.

Boxarna är mockade, jag tar resterande ikväll.
Har myst in mig med katterna i soffan och tittar vetrinärerna.
Lillan kliver in i mina tankar och tårarna rinner samtidigt som det hugger till i bröstet. Just nu känns det som om den smärtan alltid kommer finnas där och hoppa på mig när jag minst anar det.

Fokus på något annat, på tisdag är det träningar igen. Motivation: 0,00. Men jag masar mig dit för jag vet att det blir annorlunda när jag väl har ridit. Det går liksom inte att motivera sig här hemma heller just nu. Snö och tö....är rädd för att hästarna ska halka. Så dom får gå på vila nu ett tag till. Det hotas med frost och mer snö i veckan. Suck!!
Men jag får se det som en tid av mer vila för min del. Inte dumt det heller!

Jag är det mest frusna personen jag känner.
Det är frost ute och jag blir som förstelnad och kommer inte för mig att göra något alls....nada....inte ett skit! Vill bara krypa in under täcket och gå i ide tills det blir plusgrader igen.

Jag satt vid vår spis/kamin i köket och sa till Jesper
- Jag hoppas jag kommer till helvetet för där är iallafall varmt.
Han bara flinar åt mig och tycks inte alls förstå mitt dilemma. Då tog jag mina iskalla händer och la på hans mage Hahahaa!

Så nu sitter jag och försöka hitta någon som helst motivation för att gå ut och mocka i den iskalla polariskylan som råder utanför min lilla värld av värme från kaminen. Brrr VILL INTE!!!

Hälsningar Istappen