Vi, jag och min man har en litet monster!

Idag var vi på dop hos en mycket kär vän till mig. (Jag har aldrig träffat hennes släkt, bara hennes syskon och föräldrar.)

Vi kom fram till kyrkan och allt var frid och fröjd. Går in och sätter oss tillrätta i bänkarna och så börjar dopakten. Barnen är jätteduktiga och sitter fint och lyssnar. Så sjunger vi första sången sen tycker den lille att han har varit duktig nog. Sen fick vi tjuvhålla honom i kyrkan. När vi kom till församlingshemmet var han så busig. Han sprang runt och busade och det var väl ok eftersom vi väntade, MEN sen kommer kakorna in och han skriker KAKOR och försöker springa fram till kakorna men vi lyckades hålla honom tills vi fick lov och ta. FY FÖR VAD PINSAMT!

Vi är vana vid att barnen sköter sig så jag och min man bara tittade på varandra och skakade på huvudet.....

Och så höll det på tills vi packade in honom i bilen.

Äh vadå tänker ni, han är ju ett barn.

Jaaa han är ett barn men det är skillnad på bus och BUS! Sen för den delen så hade ni inte heller tyckt att det var så roligt om det var er unge.

Förhoppningsvis så dröjer det sådär 2 år tills det blir dop eller annat formellt. 

Jaja det var inget fel på underhållet i allafall.    

I måndags var veterinären här för och titta på Ettans knuta på hennes bakknä.

Hon tittade kände och såg fundersam ut.

Hon tog ett ultraljud på den och konstaterade att det inte var vätska utan att den är fast.

Sen tittar hon på mig och säger: - Jag vet faktiskt inte vad det är, men jag tror att det kan röra sig om en "förhoppningsvis" godartad tumör.

(Mitt hjärta stannade)

Vad göra???? Jo vi avvaktar och hoppas på att den inte växer mer.

Hon är inte halt eller allmänt påverkad av den så vi tränar på och håller tummar för att slippa operation i framtiden. Men OM det blir en operation så tar vi i såfall reda på vad det är då.

Nu är jag bara glad för att hon är pigg och alert.